Ett samtal med Chris Canning

22 september 2017

av Dawn McClintock Vi träffade nyligen Chris Canning, som kommer från Manchester i Connecticut, för att få veta mer om hans bakgrund, den allvarliga skada som hållit honom borta från tävlandet i flera månader, hans återkomst till den nationella tävlingsscenen, hans vanliga jobb och hans senaste seger vid Racer X Maine Event, där han väckte uppmärksamhet genom att ta hem det stora priset i 450A-klassen.  Hej Chris, tack för att du tog dig tid att prata med oss och grattis till din stora seger vid Racer X Maine Event. Hur var det att tävla i det evenemanget? Det är faktiskt ganska häftigt, faktiskt. Det är en trång bana. Jag har kört där några gånger under året, så det är kul att få tävla mot folk som inte är härifrån. Du vann i klassen 450A och kom tvåa i klassen 250A. Hur var tävlingen? Det var många snabba förare. Hela vägen upp till tionde plats fanns förare som har tävlat i utomhusmästerskapen, så det var definitivt många snabba förare där, och det kändes bra att ligga före dem, det är helt säkert. Berätta lite om hur du kom igång med den här sporten. Jag har två bröder, en äldre och en yngre, så vi hade aldrig direkt de finaste cyklarna eller något sådant. Min pappa försörjde oss tre helt på egen hand, så det var tufft. Vi lyckades tävla varje helg, men vi fick aldrig chansen att delta i några av de stora amatörtävlingarna. Jag menar, jag körde Loretta’s, men vi råkade alltid ut för motorcykelproblem eller så hände det alltid något annat tråkigt där. Under uppväxten tävlade vi bara lokalt. Jag började tävla professionellt när jag var 16 eller 17 år, år 2011. Jag körde typ ett eller två nationella lopp om året (bara de lokala) bara för att komma igång, och sedan 2015 körde jag hela utomhusserien. Jag kvalificerade mig till varje deltävling, men motorcykelproblem och skador hindrade mig från att hamna där jag borde ha hamnat. Jag hade ett par bra placeringar, men det var ett ganska tufft år. Jag lämnade kvar en av mina skåpbilar i Utah eftersom den gick sönder. Jag hade en U-Haul-lastbil för att ha något att tävla med, och fick lifta för att ta mig till andra nationella tävlingar. Jag stötte helt enkelt på en hel del motgångar det året. Det var ett tufft år, och i år ville jag delta i alla amatörmästerskap, men så skadade jag axeln, vilket satte mig ur spel i nästan åtta månader. De senaste åren har varit tuffa. Det finns massor av snabba killar som kommer från New England-området. Var det någon speciell som du såg upp till när du växte upp där? Självklart John Dowd eller Doug Henry – de där killarna är alltid favoriter. Nu är de äldre, men de ger fortfarande de flesta av de unga killarna här i trakten en ordentlig omgång. Jag ser fortfarande upp till dem. Jag kommer aldrig att glömma första gången jag slog Dowd. Det är en stor grej för mig. Alla de där nationella åkarna är fantastiska, och Robbie Marshall – jag har alltid sett honom som super smidig. Han är bara ett par år äldre än jag, men han ligger alltid i klassen ovanför mig. Som du sa, det finns många snabba åkare härifrån, så det finns definitivt gott om folk att se upp till. Du nämnde att du råkade ut för en ganska allvarlig skada i axeln. Vad hände? Jag minns egentligen inte själva händelsen. Jag fick en hjärnskakning när det hände. Det var nere i Florida och det var vid ett hopp. Jag har en känsla av att jag minns att jag slog i något på kanten. Jag kraschade axeln och bröt av halva överdelen av överarmsbenet. Det är precis där rotatorkuffen fäster och allt det där, så hela den delen bröts av och de var tvungna att sätta fast den med plattor igen, och jag bröt axelbladet på fyra ställen. Så min axel var i princip ur funktion i fyra månader. Jag kunde inte röra den, än mindre göra någonting med den. Jag kunde inte ens lyfta den. Även när jag slutade använda mitellan och gick omkring kunde jag inte ens svänga den. Den stod bara stilla. Så det var verkligen tufft för mig. Än idag ser man att min axel består av enbart ben. Jag har gått på fysioterapi för att bygga upp musklerna igen, men de sa att det kan ta upp till ett år. Så det är definitivt en lång process. Du gjorde din comeback vid Southwick National. Du måste ha haft ont om tid att komma in i det igen efter att du fått klartecken att tävla. Jag köpte en tvåtaktsmotor medan jag var skadad, bara för att jag hade inställningen att jag skulle börja med det här för skojs skull, och jag tänkte: ”Åh, Southwick är alltid en rolig bana, särskilt inför nationella mästerskapet. 450-klasserna får den fina, jämna banan under det första träningspasset. Så jag tänkte åka ut dit på tvåtaktsen och ha lite kul.” Jag hade kört två gånger innan det, så Southwick National var min tredje tur tillbaka på motorcykeln. Det fanns ingen tid alls för förberedelser. Som jag sa åkte jag dit bara för skojs skull. Jag brydde mig inte särskilt mycket om min placering eller något sådant. Jag kvalade in riktigt bra. Jag tror det var ungefär tolfte eller trettonde plats. Att köra ett varv riktigt snabbt är lätt. Så jag tänkte: ”Okej, då kör vi ut och kör heatet, får en bra startposition och har lite kul.” Det slutade med att jag kom ut på tionde plats direkt efter starten och det roliga försvann väldigt snabbt. Jag låg på tionde plats under ungefär halva heatet, men sedan började förstås min kondition ta ut sin rätt och jag föll tillbaka till ungefär tjugonde plats i det heatet. Om jag hade varit i form hade jag känt mig bekväm där ute, trots att jag varit borta från cykeln så länge. Det är verkligen där jag hör hemma. Är du nöjd med de framsteg du har gjort inom tävlingsidrotten sedan skadan? Ja, jag är nöjd med det. Jag har försökt ta det lugnt för det mesta. Jag har inte riktigt kunnat cykla under veckan eller så. Jag blir öm väldigt snabbt. Jag går fortfarande på fysioterapi med de små rosa vikterna. Du vet de där små rosa vikterna på två pund som jag försöker träna med. Det är verkligen svårt att hantera. Det gör inte ont längre när jag cyklar, så det är ju bra. Min läkare sa att jag var galen, bara för att benet är läkt men det inte finns någon muskel som håller ihop det. Det kommer inte att skada det, jag kan ta en smäll mot det, men problemet är att om jag får en smäll mot det som jag fick förut, så finns det inget som håller ihop det. Det är definitivt något som jag tänker mycket på i bakhuvudet.

Foto: Krystyn Slack

Du har ju rest kors och tvärs över landet i din skåpbil för att delta i de nationella tävlingarna. Har du några galna berättelser från resorna? Ja, jag har några stycken. Det mest minnesvärda var nog när jag lämnade min skåpbil mitt i Utah och sålde den till killen från U-Haul. Det har verkligen fastnat i minnet. Skåpbilen jag kör nu var grön när jag först köpte den, och den hade använts för att transportera medicinsk utrustning eller något liknande, och den var täckt av alla möjliga medicinska symboler. Jag befann mig i Oregon, strax före Washougal, när en polis stoppade mig och frågade om jag hade kärnvapen eller något sådant. Det var också en minnesvärd upplevelse. Jag har ganska många sådana. En gång körde jag hela vägen ut till Cali bara för att få en enda supercrosspoäng i arenacross-serien, så det blev en resa på tre dagar tur och retur för ungefär fem minuters körning i arenan. Jag har ganska många historier att berätta. Jag skulle nog behöva sätta mig ner och fundera ordentligt på det. Driver du MX-skolor under veckodagarna? Hur ser en typisk vecka ut för dig? Under sommaren när skolan är stängd går det i stort sett ut på att träna ett barn i taget eller små grupper från morgon till kväll, samtidigt som jag försöker hinna med att cykla däremellan. Min skada har på sätt och vis varit till min fördel när det gäller att tjäna pengar, eftersom jag normalt sett inte är hemma så mycket när jag tävlar i nationella mästerskap och därför inte hinner träna barnen lika mycket som jag gör nu. Jag startade den här skolan i år och har marknadsfört den mycket mer än jag brukar. Det har gått riktigt bra i år.

Foto: Krystyn Slack

Det måste vara väldigt givande att hjälpa de här barnen. Det är fantastiskt att gå på de lokala tävlingarna. Jag har alltid tävlat lokalt, men jag har aldrig riktigt tittat på de andra klasserna eftersom jag inte hade någon annan att följa. Så nu är det trevligt – i vilken klass som helst som är ute på banan finns det ungdomar som jag har tränat här i trakten. Det är superhäftigt. Jag blir faktiskt riktigt glad när jag ser ungdomar som jag tränar ute på banan. Det har definitivt gett mig en helt ny syn på tävlingarna att se de framsteg vi har gjort med vår träning.

Foto: Krystyn Slack

Vad har du för planer inför kommande tävlingar? Jag skulle vilja delta i några av de här amatörmästerskapen och fortsätta att bygga upp mitt rykte. Just nu tävlar jag i NEXC, den lokala serien här uppe. Jag försöker vinna båda de mästerskapen så att jag inte känner att jag har slösat bort hela året. Du vet att jag var borta hela året på grund av min axel, så det känns skönt att på något sätt åstadkomma något i år. Det är därför jag satsar på dem, och nästa år planerar jag förmodligen att bara delta i lokala mästerskap och tävla i evenemang som Baja Brawl, Freestone och Daytona. Jag tar det lite som det kommer, för jag spenderade en massa pengar som jag inte hade när jag åkte och körde alla nationella tävlingar, och jag slet ekonomiskt hela vägen igenom. Jag kan inte säga hur många gånger – jag vet inte varför, men det var alltid 6 dollar – men jag hade 6 dollar på mitt bankkonto. Att vara i Kalifornien med 6 dollar på bankkontot är en helt annan nivå av stress. Att göra om det med så mycket stress och så mycket att oroa sig för – det känns inte särskilt meningsfullt att bara säga att jag gjorde det igen. Jag har gjort det en gång och nu har jag bara kul med att köra min crossmotorcykel igen. Att åka dit och göra det på egen hand – de andra killarna flyger in och har folk som betalar för deras motorcyklar. Jag har till exempel en 450:a och en 250:a, och det är dem jag tränar och tävlar på. Att göra allt det här är på en helt annan nivå än vad de flesta ens kan förstå. Ni ser mig på tävlingarna och jag ler hela tiden och har alltid kul, men för att göra det på rätt sätt kan jag inte placera mig där jag behöver placera mig. Jag har inte råd att göra det på det sättet. Det är inte särskilt meningsfullt att göra det.

Foto: Krystyn Slack

Kanske skulle det kunna hjälpa att delta i några av de där uppmärksammade tävlingarna du nämnde – det skulle kunna väcka uppmärksamhet och ge dig lite extra stöd också. Ja, det är målet. Alla säger att de gärna vill hjälpa till, men man måste hitta någon som faktiskt kommer att hjälpa en och som bryr sig om en, och inte bara ser dollarstecken. Det är definitivt svårt att hitta. Som jag sa, jag ska bara fortsätta göra det jag gör och ha kul, och när jag kommer till ett lopp ska jag köra så fort jag kan – och vad som än händer, så händer det. Tack för att du tog dig tid att prata med oss, Chris, och lycka till med resten av säsongen. Tack, allihop. Jag uppskattar verkligen allt ni gör för mig.

Foto: Krystyn Slack