Ett samtal med Shawn Maffenbeier

12 oktober 2017

av Dawn McClintock Foton av James Lissimore Att bli uttagen till landslaget för Motocross of Nations är förmodligen en av de mest prestigefyllda utmärkelserna en förare kan uppnå – chansen att representera sitt land inför hela världen. För Shawn Maffenbeier, som kommer från Saskatchewan, är detta hans andra år som medlem i Team Canada i MX2-klassen. Vi träffade Shawn strax efter en intensiv vecka med banbyggande och träning inför arenacross. Det tar aldrig slut för Shawn och hans passion för sporten. Låt oss höra vad han hade att säga om upplevelsen i laget vid årets Motocross of Nations, som hölls i England. Hej Shawn. Välkommen tillbaka. Du har redan hunnit med en del roliga saker i helgen. Vad är det vi hör om att bygga arenacrossbanor? Ja, Stu McQueen hörde av sig till mig (han är den som driver Whispering Pines-banan här i Kamloops). Han ringde mig och sa att han skulle bygga en arenacrossbana och anordna några arenacrosskurser, så jag hjälpte honom att bygga den, och Jess Pettis och jag höll en arenacrosskurs i lördags. Det var riktigt häftigt, och det blir en till nästa helg. När kom du egentligen till England för MXON? Jag flög iväg söndagen innan och anlände till England på måndagsmorgonen. Jag blir alltid förvirrad eftersom man alltid förlorar en dag och vinner en dag när man flyger. Jag hade söndagen i Kanada och kom fram på måndagsmorgonen. Du bodde på några riktigt schyssta ställen när du var i England. Låg de ganska nära den plats där ni skulle genomföra testerna? Det var en ganska lång bilresa. Det tog alltså drygt en timme att ta sig till testbanan, men jag tror att det oavsett var man befinner sig i England kommer att ta ganska lång tid att ta sig dit. Det finns så många rondeller och körstilen är ganska vild. Det var en ganska lång bilresa för att åka dit, men boendet på slottet var riktigt fantastiskt i år. Det är trevligt att ha alla samlade och känna den där lagandan. Hade ni tillräckligt med tid att vänja er vid tidsskillnaden, eller var det mer en fråga om att kasta sig rakt in i det? Jag vet inte om man någonsin riktigt vänjer sig. Man måste nästan vara där i flera månader för att verkligen vänja sig. På torsdagen eller fredagen före evenemanget sov jag äntligen en hel natt. Från klockan 22 eller åtminstone midnatt till klockan 6 eller 7 på morgonen. Innan dess, under veckan, gick man och la sig vid 22 eller 23 och vaknade klockan 2 eller 3 på morgonen och var helt vaken i en timme eller två, för att sedan försöka sova ett par timmar till innan man vaknade. Jag skulle säga att när helgen kom hade jag anpassat mig så mycket jag kunde. Vad var ditt första intryck när du såg det med egna ögon? Jag tittade på en video där Deano var med, och där nämndes det ungefär att hoppet är riktigt stora och sånt, men man vet ju aldrig riktigt vad man ska tro när det gäller videor och sånt. När vi kom dit var det definitivt så att vi tänkte: ”Jösses, den här banan är stor och tuff, och den håller definitivt proffsnivå.” Man märker att man har lagt ner mycket tanke på den och att det skulle bli en fantastisk bana. Och visst nog, under de första varven jag körde där hade jag aldrig tidigare hoppat så stora hopp utomhus eller kört på en så fantastisk bana. När det var torrt tror jag att varvtiderna låg på ungefär 2:30 min. Alla som har sett bilder eller videor av den vet att den slingrar sig från ena sidan av dalen till den andra. Det är i princip en drömbana. Hur var det jämfört med förra årets evenemang i Italien? Jag skulle säga att den här banan passade förare i amerikansk stil bättre. Den var lite snabbare och hade lite mer fart i sig. Jämfört med den italienska banan vi tävlade på förra året var den ganska trång på några ställen. Den påminde mig faktiskt mycket om Quebec. Banorna skiljer sig lite åt på det sättet. När det gäller evenemanget i sig var det precis lika galet som det i Italien, vad gäller fansen och stämningen. Det är egentligen ganska svårt att jämföra de två, just på grund av vädret på söndagen. Jag skulle säga att de är väldigt lika. Personligen tyckte jag lite bättre om banan i år. Vi har fått ett enormt gensvar på era specialtillverkade FXR Canada-kläder. Vilken typ av reaktioner fick ni från folk angående dem? Jag menar, det var ju precis samma sak – alla insåg på något sätt hur mycket detaljarbete som hade lagts ner på den. Redan under träningsveckan på träningsbanan sa folk: ”Oj, titta på den där tröjan.” Detaljrikedomen och all tid och möda som hade lagts ner på min utrustning var otrolig. Det gick inte obemärkt förbi – jag menar, hela helgen igenom påpekade folk det lite i taget, och jag tror att den stack ut som en av de bästa utrustningarna där. Man kan inte annat än att känna en ännu större respekt för vissa av dessa GP-förare som hela tiden tävlar på dessa tuffa banor i Europa. Redan inför tävlingen visste man att Euros-förarna skulle vara riktigt bra i leran, just på grund av förhållandena i Europa, men jag tror inte att vi verkligen förstod – och då menar jag även killarna från USA – jag tror inte att någon verkligen förstod hur bra de där killarna är i leran. När jag tittade på det sista heatet där Tyler och Colt tävlade – jag fick förstås se alla andra också – var det fantastiskt att se deras teknik och hur väl de anpassar sig till banan och hur bra de kan köra under de förhållandena. Där har de en helt annan körstil. Ja, precis, och det gäller inte bara toppförarna – det är som om européerna är så starka under de förhållandena rakt igenom hela startfältet, jämfört med… Jag har sett några leriga AMA-tävlingar och kanadensiska tävlingar, och det skiljer sig väldigt mycket från det vi är vana vid. Nu blev leran uppenbarligen ett riktigt problem för dig. Skyddsglasögonen var avtagna. Det var tufft – leran var en sak, men den där ständiga lilla dimman på skyddsglasögonen förstörde dem helt. Jag bytte skyddsglasögon i båda heaten, och ärligt talat gjorde vissa av killarna det medan andra inte gjorde det. Om de höll i ett par varv, så höll de i ett par varv, och jag tänkte bara att jag måste vara försiktig och skaffa ett nytt par. Men sedan håller ett par skyddsglasögon bara ett eller två varv, och då måste man köra om de killar man låg före. Så då måste man fundera: var det verkligen värt det? Det var riktigt tufft ur den synvinkeln, men ärligt talat tror jag att alla var i samma båt där. Jag menar, ett par av toppförarna som tog ledningen tidigt kanske inte hade samma problem. Det var galet, alla hade tagit av sig skyddsglasögonen och jag menar, till och med efter ett par intervjuer med Osbourne sa han typ: ”Jag blinkade och fick en sten i ögonlocket”. Jag tyckte det var galet och det var samma sak för mig. Det fanns stunder när jag bara blev bombarderad i ansiktet med stenar och jord och man tänker: ”Är det här verkligen värt det?” Men innerst inne tänker man: ”Jag måste ge allt för mitt land just nu.” Vi har kommit en lång väg och man gör sitt bästa för att balansera på den där fina linjen mellan ”Jag vill inte få en sten i ögat, men låt oss försöka köra om den här killen på lite annorlunda linjer”. ...Annars hamnar du med någon som Covington ovanpå dig! Vad i hela friden hände där? Jag fick en ganska dålig start i det där heatet, så jag hamnade längst bak och försökte bara tränga mig förbi ett par killar under det första varvet. När jag kom över en jordvall stod han faktiskt med ryggen mot banan, och jag tänkte: ”Jösses, jag har ingenstans att ta vägen!” och körde rakt in i sidan på honom. Jag tror inte att han var arg på mig. Jag var inte direkt arg på honom, men han satt fast ovanpå mig, så jag var tvungen att lyfta bort hans motorcykel från min innan vi kunde köra vidare. Hur var gruppdynamiken i den kanadensiska paddocken? Det var bra. Jag menar, jag behöver ju inte tävla mot Colton eller Tyler hela sommaren, så det är verkligen lätt för mig att komma överens med dem. Tvärtom pratar jag med dem hela sommaren för att se till att jag lär mig saker från tävlingssidan. Det var bra. Till och med Colt och Tyler kom riktigt bra överens. Vi är alla väldigt likasinnade och ville alla hjälpa varandra. Det handlade inte om att ”åh, du kör en Honda eller en Yamaha”, utan man var där för att representera Kanada. Det var häftigt ur den synvinkeln. Jag hade min motortekniker med mig och han var villig att ge råd till alla andra, och till och med Digger var där och hjälpte mig precis lika mycket som han hjälpte Colton. Så ja, det var en riktigt häftig stämning i det avseendet. Ja, det är verkligen så det borde vara. Man måste alltså verkligen vara på plats för att uppleva det hela på egen hand tillsammans med fansen. Hade du många tillfällen att träffa fansen? Hur mycket du än tycker det, så tror jag inte att Kanada lockar särskilt många fans jämfört med Herlings eller Carioli – de går genom depån och är som superstjärnor, med barn som springer efter dem. Jag går bredvid dem och det är ingen som följer efter oss, men många fler har fått större respekt för oss efter det vi har åstadkommit de senaste åren. Jag tror att vi sakta men säkert bygger upp en fanbas i Europa. Visst, jag menar,^en 13^{:e plats} är verkligen inget att skämmas för. Det krävdes mycket mod för att nå dit. Vad tyckte du om er placering när dagen var slut? Ärligt talat tror jag att vi som lag trodde att vi skulle förbättra vårt resultat på 10:e plats^den från förra året. Det hände bara några småsaker – skyddsglasögonen ramlade av och stenar flög in i ögonen. Jag såg faktiskt Colt stanna vid sidan av banan en gång under det sista heatet eftersom han fick så mycket lera i ögonen, och jag tänkte: ”Åh nej, det här är ju för jävligt!” Vi var nöjda med resultatet, med tanke på de leriga förhållandena och vad vi stod inför. Efter lördagen kände jag mig riktigt optimistisk inför vårt kval och trodde att vi hade en riktigt god chans att slå 10:e plats^den plats. Vi var nöjda med den, men självklart ville vi ha något bättre. Du är ju på sätt och vis den som håller liv i kopplingen till Saskatchewan här, efter att Blair Morgan varit lagkapten i så många år. Tror du att du skulle vilja ta dig an Red Budd nästa år om du fick chansen? Ja, absolut. Det är lustigt, jag gjorde en intervju för ett par dagar sedan och de frågade om mina lagkamrater och sånt, och jag sa: ”Ja, jag tror att de har gjort det ungefär sex gånger och det här är min andra gång.” Jag sa till dem att mitt mål är att göra det lika många gånger som mina lagkamrater har gjort. Om jag kan delta varje år de kommande fem åren, så kommer jag att göra det. Det är helt enkelt en enorm ära att få vara med. När man tänker på hur schemat ser ut – jag tror det är fem veckor i år från vårt sista nationella mästerskap till tävlingen – så är det tufft att hålla igång det här programmet och det innebär mycket extraarbete för alla. Utrustningstillverkare, grafiska företag, mekaniker, allt möjligt, särskilt efter ett intensivt år. Att tävlingen nästan ligger precis runt hörnet nästa år känns nästan lite mer lockande. Definitivt för USA och för oss också. Allt känns bara lite mer bekant. Man behöver inte frakta cyklar, man behöver inte oroa sig för att hitta en transport. Det är bara små saker som tillsammans gör skillnad. Och det kommer att vaja betydligt fler kanadensiska flaggor vid det där evenemanget. Jag håller med. Vad var höjdpunkten under hela evenemanget för dig? Ärligt talat visste jag redan innan tävlingen hur det gick för mig förra året som vår MX2-förare, och det var en riktig ögonöppnare för mig. Efter det år jag haft i år visste jag att jag ville förbättra det resultatet. Bara för min egen del. En stor höjdpunkt för mig var förstås att komma på 11:e plats^den i min kvalheat i MX2 och jag kände att jag till och med kunde ha gjort bättre ifrån mig än så. Jag var faktiskt riktigt, riktigt taggad efter det. Jag visste att vi alla var tvungna att köra ett stabilt kval för att ta oss till A-finalen. Jag visste att jag skulle hamna ungefär runt den 11:e^den skulle ta oss vidare. Det var en riktig höjdpunkt för mig. Det var ganska stort. Jag var nöjd med det. Bara det faktum att vi fick åka utomlands igen för att representera vårt land. Jag känner att det där loppet lär oss så mycket. Man känner sig så obekväm. Ingenting med det där loppet är normalt – startuppställningen, kvalet, de två tävlingsdagarna och allt det där. När man går in i det måste man ha ett väldigt öppet sinne för hur saker och ting kommer att gå, eftersom det finns så många olika variabler som man inte är van vid och man vet inte om man kan kontrollera dem. Hade du några planer för lågsäsongen? I princip har jag börjat satsa helhjärtat på arenacross nu. Jag försöker ta igen det jag har missat. De senaste månaderna har jag fokuserat enbart på MXON. Nu lägger jag om till arenacross, så det är det jag kommer att ägna mig åt. Tack för att du pratade med oss och tack för att du representerade Kanada. Det betydde väldigt mycket för oss! Inga problem. Jag uppskattar det stöd som alla har gett oss.