Ett samtal med Shelby Turner

24 november 2017

av Dawn McClintock  Foton av mjsotophotos 2017 har varit ett enastående år för Shelby Turner från Alberta, som har tagit motorcykel- och offroadvärlden med storm. Hon har samlat på sig förstaplatser i de kanadensiska dammästerskapen, representerat Kanada vid den årliga ISDE-tävlingen i Frankrike där hon tog hem ännu en guldmedalj, vunnit sitt andra mästerskap i rad i damernas EnduroCross-serie – för att inte tala om att hon denna gång även hamnade på pallen i herrarnas EnduroCross-klasser. Det är första gången i historien som en kvinna har lyckats med detta. Vi träffar Shelby efter en lång tävlingssäsong, nu när hon är tillbaka på jobbet och lägger upp planer för att upprepa sitt schema nästa år. Hej Shelby, grattis till den stora segern i EnduroCross-serien! Tack. Hur var det i år jämfört med förra året? Tyckte du att konkurrensen var lite hårdare i år? Ja, det tror jag nog. Jag menar, vi hade ju Kacy Martinez och Tarah Gieger. Jag tycker att konkurrensen var lite bättre i år, sett till vilka som var med, men vi har fortfarande ganska få åskådare. Förhoppningsvis växer det under de kommande tre åren. Vad tyckte du om banans utformning? Var det några specifika rundor som var svårare än andra? Nej, i år var det i stort sett samma sak. Jag menar, de två sista deltävlingarna var lite tuffare. De saknade mycket mer flyt. Men överlag tyckte jag att banorna, banlayouten och allt annat var fantastiskt i år. Det fanns några riktigt bra banor. Det fanns vissa deltävlingar där man verkligen kunde ge järnet och tävla. Jag säger att banorna var enklare, men det var ändå tufft där ute. Man åker ut och det finns fortfarande massor av saker man kan fastna i och folk man måste köra runt. Det var verkligen jättekul. Det var en gång när din cykel blev överkörd av tung maskinutrustning. Vad i hela friden hände egentligen där? Tja, det var mitt fel. Vi var ute och det var kallt, så alla samlades helt enkelt vid dörren. Jag ställde min cykel bakom utrustningen tillsammans med fyra andra cyklar, men de stod längs sidan av den. Jag ställde min bakom den eftersom det var fullt där, och jag hade stått där hela dagen. Det gjorde alla andra också. Vi gick ner till stadion i typ fem minuter och insåg att de ropade på oss vid ingången, så vi gick tillbaka ut och där stod en kille och tittade på min cykel. Min pappa sa: ”Vad håller du på med?”, och han svarade: ”Jag tror att den här cykeln just har blivit överkörd.” Jag sa: ”Av vad då?” Killen sa: ”Tja, traktorn rörde sig och den blev överkörd.” Vi tittade på avgasröret och det var ganska böjt. Så vi tog med oss avgasröret och jag satte mig på cykeln för att flytta den, men jag fick inte framhjulet att snurra. Då blev vi lite panikslagna eftersom vi var vid ingången och det var mörkt. Vi kunde inte se särskilt bra. Vi visste inte vad som hade hänt, så vi lämnade bara cykeln där. Vi kunde inte köra den. Vi kunde inte få framhjulet att snurra, så vi sprang nerför trappan och jag sprang ner till banan, och Kevin (Dupuis) körde faktiskt just då eftersom vårt lopp är direkt efter hans. Så vi väntade, och arrangören kom fram och sa: ”Vad håller ni på med? Ni ska ju stå vid startgrinden.” Jag sa: ”Tja, min motorcykel blev just överkörd och jag kan inte köra den.” De sa: ”Vad ska du göra då?”, och jag sa: ”Jag ska köra den här killens motorcykel.” De sa: ”Verkligen?”, och jag sa: ”Tja, jag har egentligen inget annat val.” Så sa de: ”Okej, ta din transponder och lycka till!” Kevin kom in och jag sa: ”Kevin, Kevin, jag behöver din cykel.” Och han sa typ: ”Va?!” Jag sa: ”Kan jag bara låna din cykel?” Han svarade: ”Ja, men jag tror att jag har böjt bromsskivan. Jag tror inte att jag har någon frambroms.” Jag sa: ”Åh, toppen!” Så jag drog fram den till grinden så att vi alla stod på rad, och precis som jag trodde. Han går fram och det finns ingen frambroms. Han sa: ”Vi kan fixa det.” Det fanns en mekaniker som hade en skiftnyckel, så han stod vid startlinjen och vi rätade ut bromsskivan. Han sa: ”Okej, nu är den klar!” och jag sa: ”Okej.” Det var faktiskt en riktigt tuff tur. Det var någon annans motorcykel och den var inte inställd för mig. Så det krävdes en hel del ansträngning för att få den att svänga. Han hade aldrig berättat för mig att han brukar köra den i andra växeln. Så jag körde den i första växeln och mina armar var helt utmattade när jag var klar. Han sa: ”Jag fattar inte att du körde den i första växeln hela tiden. Den där var ju väldigt kraftfull.” Jag sa typ: ”Det säger du nu.” Hur som helst, EnduroCross hjälpte mig. De tyckte också att det var tråkigt med hela incidenten, så de fixade ett rör åt mig och jag nöjde mig med det. Det var inte så farligt. Vi upptäckte att det bara var i den allra sista kurvan. När vi väl hann titta på det var det inte alls så farligt. Det hade gått alldeles utmärkt att köra om vi hade haft lite tid på oss. När den välte böjde sig frambromsen inåt och sedan sladdade den, och den lilla gummibiten höll faktiskt fast frambromsen – det var den enda anledningen till att framhjulet inte snurrade. Jag hade väldigt tur och kunde inte tro att det hade hänt, och det kunde inte de heller. Du gjorde ett starkt intryck i killarnas klasser i år. Berätta om den upplevelsen. Jag har tävlat i herrklasserna tidigare år, men i år var mina resultat liksom lite bättre när jag ställde upp i dem. Jag kom trea för första gången någonsin, och ärligt talat insåg jag inte ens att jag låg trea. Jag fick bara en bra start och körde i princip bara varv på banan, och när jag kom runt tänkte jag: ”Åh, det är inte så många som har kört av än.” Och när jag körde av sa de: ”Du kom trea!” och jag sa: ”Åh, det är ju fantastiskt!” Jag har kört i killarnas klasser de senaste tre åren nu. Det är jättekul. Jag gillar att köra med killarna och jag gillar att få extra tid på banan. Man kör ju runt i hela landet och det är ganska skönt att köra i fler klasser än bara en. Och att hamna på pallen i herrklassen är verkligen en stor bedrift! Ja, det är en jättestor grej. Det finns en kille från Kanada, Kevin (han vars cykel jag lånade), och det är förare i toppklass från USA som tävlar i den klassen. Jag var verkligen glad över att äntligen hamna på pallen, och en av killarna, Josh Greco, som blev tvåa i serien – jag lyckades slå honom, men han är ju proffs i supercross. Så det finns några riktigt stora namn där. Det är fantastiskt att äntligen ha nått en nivå där jag kan tävla i killarnas klass. En av domarna tog mig åt sidan i slutet av kvällen och sa: ”Jag satsar på att du blir den första som tar sig in i elitklassen.” Och jag tänkte: ”Oj då.” Du fick också chansen att åka med Cody Webb medan du var där nere. Ja, jag känner systrarna Webb. Han har två systrar och jag har lärt känna dem ganska väl. Så de sa typ: ”Kom hit, kom hit.” Vi hade det där uppehållet där vi hade två helger i rad, så istället för att åka hem åkte vi bara till Cody och det var fantastiskt. Jag åkte med honom i tre dagar och Kacy Martinez var där och åkte också en av dagarna. Och vi hängde bara där. Det var fantastiskt. De är supertrevliga och det var jättekul att få åka med honom. Hur ser det då ut med stödet för damdelen av EnduroCross-serien? Det finns ingen ersättning från arrangörerna för EnduroCross-serien för kvinnor. Ingen sponsrar damklassen. Vi får inga pengar vid varje deltävling. Folk tror att vi gör det, men vi tävlar helt gratis. Jag tror att det är därför deltagarantalet i damklassen är så lågt. När de tog bort pengarna försvann alla som kom för att tävla. Förr fick man åtminstone tillbaka lite pengar så att det kändes värt besväret, men nu finns det ingenting att hämta. Vi får bara en klapp på axeln. Förhoppningsvis, eftersom det finns namn som jag, Kasy och Geiger med, kanske någon vill hoppa på tåget och sponsra det. Jag förstår inte varför ingen skulle vilja det, särskilt när Kasy och Geiger är Red Bull-atleter. Det är lite konstigt, men förhoppningsvis kommer de på något. EnduroCross har varit en berg-och-dalbana sedan de förlorade X-Games och andra ägare köpte upp det, och det gick nästan i konkurs, men den gamla ägaren köpte tillbaka det igen – den ursprungliga killen – och han försöker få det på fötter igen. Jag tror att det borde bli bra eftersom de har alla de där live-sändningarna på internet nu, så man kan titta på det ganska enkelt. Du har samlat på dig dina nummer 1-plåtar hela året och nu har du precis avslutat den här serien – så vad händer härnäst? Ungefär som förra året, antar jag. Mina föräldrar tillbringar vintern i Phoenix, så jag kommer att åka dit ett tag. Jag måste jobba, så jag kan inte vara där särskilt mycket. Jag kommer att pendla fram och tillbaka. Jag vill köra några tävlingar där nere i februari. Jag kommer inte att ligga helt borta från cykeln den här vintern. Jag ser faktiskt verkligen fram emot det. Jag kommer nog att åka ner och gå en Destry Abbott-kurs och träna med honom. Jag gick faktiskt en sån efter EnduroCross-tävlingen i Everett – han hade en ledig plats och jag hoppade in tillsammans med Wiltons, och nästa helg kom jag trea i herrklassen, så det måste ha hjälpt! Tack för att du tog dig tid att prata med oss, Shelby. Vi är oerhört glada över din senaste mästerskapsseger och det framgångsrika år du har haft. Grattis! Tack. Förhoppningsvis kommer det mer.